Innan jag åkte till Gotland fick jag ett meddelande om att jag stog som sjätte reserv till bildjournalistikutbildningen jag sökte på Mittuniversitetet. Kom något som en överraskning för mig då jag inte alls hade räknat med att ha nån form av chans att komma in utan redan hade börjat fundera i andra banor. Men bara för att jag stog som sjätte reserv var det inte säkert att jag skulle komma in iaf tänkte jag då, även om chanserna nu var mkt större än vad jag trott. Tiden gick och igår fick jag besked om att den andra antagningen var avslutad, loggade in och fick se att jag inte heller var antagen denna gång. Står nu som första reserv, så blir det nåt avhopp inom den grupp jag är i så kommer jag in.. Men man kan aldrig vara säker på hur något blir.

Har börjat fundera lite över om det är detta man vill eller inte samt om mitt fotointresse kommer att svalna lite bara för att man jobbar med det isf. Detta tillsammans med att jag har haft planer på att utbilda mig till brandman har fått mig att börja fundera över vad jag verkligen vill göra men den som lever får se hur det hela slutar..

Just det här med att man måste bestämma sig är lite jobbigt, känns som om att man har hela livet framför sig men ändå redan nu ska bestämma vad man vill göra med resten av det. Detta samtidigt som en del av mig bara vill vara och ta dagen som den kommer och passa på att bara göra det man vill. Hur gör man då?

Hörde på ett radioprogram för ett tag sen där dom diskuterade om vilken ålder som verkligen var den bästa i livet och varför.En av dom som pratade påstog att det måste vara runt 30-årsåldern för när man är mellan 20-25 är man som i en fas som hon kallade för "ångeståldern". Denna tidsperiod är den då man ofta känner att man ska veta allt om sig själv, vad man vill göra i framtid och varför. Man känner en press på sig att allt ska vara så självklart fast man inom sig känner sig helt förvirrad.. och är väl just där jag befinner mig just nu känns det som..